Javisst  gör det ont

Karin boye

Javist gör det ont när knoppar brister

Varför skulle annares våren tveka ?

Varför skulle all vår heta längtan

bindas i det frusna bitterbleka ?

Höljet var ju knoppen hela vintern .

Vad är det för nytt , som tär och spränger ?

Javisst gör ont när knoppar brister ,

ont  för det som växer

                                   och det som stänger

Ja nog  är det svårt när droppar faller .

Skälvande av ängslan tungt de hänger ,

klamrar sig vid kvisten , sväller , glider

tyngden drar dem neråt , hur de klänger .

Svårt  att känna djupet dra och kalla ,

ändå sitta kvar och bara darra

svårt att vilja stanna

                                 och vilja falla .

då , när det är värst och inget hjälper ,

brister som i jubel trädest knoppar .

då , när ingen rädsla längre håller ,

faller i ett glitter kvistens droppar ,

glömmer att de skrämdes av det nya ,

glömmer att de ängslades för förden –

känner en sekund sin största trygghet ,

vilar i den tillit

                        som skapar världen .