Råbab Måheb

dikter ...

1

Mina händers krubba
tio himmelsblåa irisar
skymda av lövets kyskhet

Min blicks krubba
en näckros
som i sumpmarken
blir till en händelse

Fladdermusen vilar
mellan läpparnas eld
under utvandrings tiden
tills våren anfaller

2

Mannen sjönk ner
i spegeln

 I spegeln
växte kvinnan upp

3

Dikt

blir respekten för lugnet och tystnaden
när den ankrar i natten
skönheten
när ordet
dunstar av sig självt
i skummet
i havet

4

När jag slickade hans sår
var lyckan det mest perfekta vinet

och min mun
den mest främmande bägaren

5

Leendets foster bildas
du kommer med pubertetens lykta
till platsen

platsen med dess sanna egenskap
gömd i alla mig
mina klasar

6

Jag står öga mot öga
med mitt hjärta
dess gränslöshet
avslöjar dess behov
att kasta din avbilds sken
på mina ögon

Din bild som darrar
i en spegellös ram
av en oförklarad ångest.

 Vi upptäcks
i livets tomma snäckskal
som förglömda olivgrenar.

Robab Moheb skriver dikter på svenska också.

1

 Innanför skalet
där jag stannar upp,
ser mig:
svart i min nakenhet –
en natt ,
vore genomskinlig

eller...
ett hav,
ingen ser
den smygande våg som kommer och
belägrar mig.

längst ut mot havet
någonstans
innanför skalet,
ser jag en sol
kretsar kring sin
oändlighet

någonstans
utanför skalet
finns tid för stillhet

2

Ett fönster genomborrar
blicken:
Inåtvänt –
faller
ett ljus
bakom en skugga:

I mina ögon –
blir en fjäril sedd
i mörkret

3

Dina knän är en eka
fyllda av två granna hav
mitt bröst:
floden,
på en fjärils vinge

Jag ser om mig:
Bäcken dunstar
i dina händers längtan och
förblir en regnbåge i
sitt kretslopp

4
För att vinna oss
förlorar vi varandra
Vi är mästare på
förlust.

5

Det finns en väg
där du möter dig:
Fingertopparnas upptäckt.

Fingertopparnas upptäckt:
begrava livet,
leva sin död.

leva sin död:
” Always looking at the bright sida of life”

Sa blomman i vasen -
urvattnat, envetet.

6

Aldrig vara som.
Aldrig vara lik-
än den röst –
a v den mun
som är min:

Jag
är
Jag

Duger jag?

7

Jag känner en liten flicka som över en natt blev
urgammal

         ” En lärd i kjol”
Jag känner en kvinna  som upptäcktes
som en själ -
lik en enda stjärna,
under bar himmel

Jag känner en äldre dam som hennes vishet
beskrevs

                ”råhet”
En kärring med oanade fantasier.
Jag ser
hundratusentals kometer  kretsar i skyn                
när hon flygande ses –

               klädd i en utsliten kjol

I förstenade blickar
får jag för mig   
att jag är hennes –

           fosterbarn.

• En lärd i kjol,  av Hadvig Charlotta

ingen gata
inget hus
natthärbärgen!

                        ropade någon.

Jag vände mig:
för all del
du står i skuggan,
jag ser dig : 

En skådare –

                                 utan bagage.

9

jag är längtan som rubbas
av tillvaron.
Bläddra igenom mig
med din blick.

Din bilck:

                   inkarnerad

                                    bumerang –

Vi möts på samma punkt.
Nötskalet skyler inte
vår nakenhet.
Se mig!
Se på mig!

10

Jag lyssnar inåt –
och stannar kvar:
ett asplöv
i höststormen
slickar vindars kyss av –
is.

11

Du finns där
sträck in handen
och plocka åt dig:

blickens prisma
återigen delar sig bit för
bit-
som en bit av själen
som det vore ett öppet fönster-

jag bjuder dig

12

Falnad glöd.

Himlen är fallen för
rök

13

En våg
en eld
sköljer genom dig.

Genom dig broderar jag
mina euforiska drömmar
och drömmar utkristalliserar-
sig på natten.

På natten besudlas dagdrömmar
med en våg av eld.

14

Din doft passerar igenom
min famns längtan.

Lust med stumma läppar
klamrar sig fast vid mig.

Jag öppnar armarna horisontalt
och andas ut.

Svett stinker.

Vi är oberäkneliga med
vind
och
vår

15

Inåtvänd är himlen och –
jag.

Fragment med vinden och –
dig.

Var tillbringar våren sin tid?

Minnet plöjer tankar och –
bärgar ingen skörd.

16

Med blicken -
den ljumma solen
gav du mig ett tak.

Med händerna –
ett skydd mot vinter - ylandet.

Med läpparna…
om du bara visste:
eldens -
värme av alla hav

Med läpparna…
om du visste, skulle du bygga ett hem-
inom mig av dina läppar…

Bara läppar.

17

Under ytan lever ett
hav

Huden bannlyser
näckrosorna.

18

Det känns doften av kärlek
i den stilla natt
i den åtrådda heliga natt.

Du kommer till mig -
härjad av andlös väntan
i min nedbrytande sekund
i tystnaden
i all spänning,
då jag knappast drar andan
du kommer
du kommer
du…

Jag hejdar klockorna –
att gå.

Jag forcerar dörrar –
utan lås på
Jag vill –
att den hutlösa jorden
i sin stillhet –
stå.

När du kommer
med din givmilda famn
till det hjärta –
som står på glänt.

Du kommer till mig.
Du kommer .
Du….

19

Med detta bagage –
som inte syns
med denna vyer –
som inte vidgas:

ett blad
ur boken: du kallade:
livet –
faller ifrån.

20

Genomsyrad av lenaste honung
ännu ser jag dina ögon -
fördolda
i blomknoppar –
gjuter ord på blickens vågor
men nu när jag naken bottnar i den honungslena stormen -
frodas orden intensivt grått.
O, denna iskyla  råder dina -
ögons hav,

Jag bottnar inte
Jag drunknar.

21

Kroppen
invaderad av galler.

Blicken plutonens –
tyranni:

En mask andas bakom en mur.
Bakom muren kryper stoff –
för
flykt-
och kokong av vind
till portgången forsar fram såren.

Såren ser mig:
Din mun –
Ett fält
Slaget i spillror.

22

Kylan
i bladen och –
i mig.

Natten i pärlemor söker
Månen.

På vilken sida av min späda kropp –
vilar
vinden?

23

Blodröd sol
trevar sig fram.

Havet hägras av horisontens -
territorium.

Till sin natur kommer vinden
ur askan i elden –
utslitet
spårlöst.